Browsing Tag

förlossning

Familj Vardag

Första tiden med bebis

Hej på er!

Oj, vad tiden flyger iväg! Lilla Sigrid är redan 2 månader! Jag hade tänkt skriva detta inlägg för längesedan, men kom aldrig till skott. Ca en vecka efter förlossningen fick jag mjölkstockning som utvecklades till bröstinfektion. Jag hade så himla mycket mjölk och Sigrid kunde inte greppa bröstet ordentligt vid amning så vi använde en amningsnapp för att underlätta för henne. Dock blir det lite svårare för bebis att få ut mjölken med den, så det i kombination med min överproduktion gjorde att jag blev sjuk. Två besök på gynakuten och 15 dagar med antibiotika senare var jag frisk, men fy tusan vilken resa! Varför berättade ingen om att amning kunde vara så svårt innan bebisen kom? Jag fick 41 graders feber och bara låg i sängen under tre täcken och hade frossa, samtidigt som brösten gjorde så ont att jag inte ens kunde hålla i min bebis. Dessutom fick jag värsta eksemskovet av antibiotikan så fick uppsöka en hudläkare. Jag som aldrig varit sjuk har numera frikort hos sjukvården… Kan ärligt säga att jag hellre hade gått igenom en till förlossning istället för alla problem med brösten och eksemen.

Men, nu är allt bra. Riktigt bra till och med. I början var det mycket hormoner och allt var så nytt. Jag hanterade bebis ungefär som att hon var gjord av tunnt glas som kunde gå sönder om jag bara tog ett lite för hårt grepp. När jag skulle amma och byta bröst bad jag Björn att vända henne åt mig för jag var så osäker på hur jag skulle hålla hennes huvud. Men med tiden har det fallit sig naturligt hur jag ska göra. Numera städar och diskar jag med en hand och håller bebis i andra armen. Bärselen har också varit en stor hjälp för att kunna sköta de dagliga sysslorna i hemmet.

De första kvällarna försökte vi natta Sigrid i spjälsängen men det blev bara skrik. Babynest mellan oss i dubbelsängen gick bättre, och nu samsover hon och jag tätt ihop till och med, så det är jätteenkelt att amma på natten. Hon har lärt sig att greppa bröstet nu dessutom. Vi nattar Sigrid vid 21 och hon sover till ca 07 med uppvak 3-4 gånger för amning och blöjbyte, Inget skrik alls. Är så lycklig att jag får sova nu också. Samsovning är bäst, och såå mysigt!

Nu när jag är frisk från bröstinfektion och eksem känner jag mig precis som vanligt igen. Jag har gått många, långa promenader med barnvagnen och har nu även börjat styrketräna på gymmet och jogga kortare distanser. Magmusklerna har gått ihop ordentligt och jag har inte ont någonstans, Inget känns konstigt när jag tränar. Det kan nog bero på att jag under första halvan av graviditeten jobbade i stall, sen har jag hållit igång så gott jag kunnat. Under förlossningen sprack jag ingenting så jag behövde inte sy, och jag har gjort ordentligt med knipövningar varje dag just för att jag vill komma igång med löpningen så fort som möjligt. Jag har ingen hets över att kroppen ser lite annorlunda ut. Det bryr jag mig faktiskt inte så mycket om, utan jag vill ut i skogen och springa nu när våren är här! Bästa terapin! Dessutom är mitt nya mål att springa maraton 2020 eftersom jag inte kunde springa förra året.

När det kommer till musiken har jag såklart inte hunnit öva så mycket sångtekniskt. Svårt att finna tid till det, men när Björn kommer hem från jobbet på dagarna har vi repat tillsammans och då somnar Sigrid oftast. Det blir att vi repar kortare men mer effektiva pass istället. Vi har våra första gig detta år nu i maj, varav det ena ska Sigrid få följa med på!

Så, då har ni fått en sammanfattad version av första tiden! Sigrid är världens gulligaste och jag njuter av varje leende, varje gosstund, varje dag med henne. Hon är det bästa och viktigaste i mitt liv. Förut kunde jag känna prestationsångest över musiken och sången, men nu känns det som stora bonusar att få hålla på med det jag älskar och samtidigt kunna ha en egen , liten underbar familj. Jag har helt enkelt skiftat fokus i livet på vad som är viktigast och njuter mer av allt livet har att erbjuda utan för höga krav!

Hoppas på att jag hinner uppdatera här lite oftare nu i fortsättningen, för livet är spännande! Puss på er!

Sigrid 1 månad gammal

Repar med mamma!

Sigrid 2 månader gammal

Vi samsover och ammar liggandes på nätterna

Söt som socker!

 

 

 

Familj

Min förlossningsberättelse

Jag hade gått nio dagar över tiden och längtade verkligen efter att känna lite smärta. Min graviditet hade varit komplikationsfri och jag levde precis som vanligt, det var enbart de sista veckorna som promenaderna blivit långsammare på grund av det ökade trycket nedåt. Inte någon gång under nio månader hade jag känt sammandragingar eller förvärkar, ingen slempropp som gått- ingenting som kunde antyda att det snart var dags. Vår lilla bebis trivdes tydligen väldigt bra där inne i magen.

Så på den nionde dagen över tiden åkte vi till barnmorskan för en kontroll och hinnsvepning. Jag var lite nervös. Tänk om hinnsvepningen faktiskt kunde sätta igång någonting? Jag var mer än redo för vår lilla flickas ankomst och hade i flera veckor gjort gravidyoga på mornarna, visualiserat bebisen på mitt bröst, gjort andningsövningar, gått raska promenader, tvättat bebiskläder och städat. Min inställning till förlossningen var att jag ville föda på naturlig väg, med enbart lustgas. Jag hade hört att man inte känner av krystvärkarna lika mycket och att man inte är lika ”med” i vad som händer när man föder med epidural, samt att smärtlindring ofta gör att förloppet blir fördröjt och att man kan behöva använda sugklocka, risk för att spricka osv. Ringar på vattnet helt enkelt.

Direkt efter hinnsvepningen kände jag ingenting. Jag och min sambo Björn åt en tidig lunch och åkte sedan hemåt. Jag var trött så jag la mig i soffan runt 13-tiden och slog på Netflix. Efter någon timme började jag känna en diffus molvärk, ungefär som lätt mensvärk. Jag tänkte att det säkert bara var en biverkning av hinnsvepningen och vågade inte tro att det kunde vara något på riktigt. Men molvärken tilltog långsamt i styrka och jag började klocka värkarna. Sex minuter emellan. Inte helt dumt ändå! Eftermiddagen och kvällen fortskred utan någon stegring och jag åt middag och gjorde mig i ordning för sängen som vanligt. Jag tog en alvedon för att kunna sova igenom molvärken. Jag trodde inte att det skulle hända något mer den kvällen, men ack så fel jag hade! Vi gick och la oss runt 00-tiden och efter ungefär en timme tilltog värkarna i styrka och det började kännas lite jobbigt. Plötsligt kom en värk följt av ljummet vatten som rann ut i sängen. Jag ropade till Björn att vattnet hade gått och han satte sig yrvaket upp och tittade chockerat och förvantansfullt på mig. Jag reste mig upp ur sängen och såg att en stor slempropp lossnat också. Däremot visste jag inte om det var tillräckligt mycket vatten för att kalla det vattenavgång så jag ringde förlossningen och föklarade läget. Barnmorskan jag pratade med tyckte att vi skulle avvakta hemma i en timme och sedan ringa igen om det blev några förändringar. Vi gick upp och satte oss i köket. Då drog det riktiga värkarbetet igång. När värkarna kom satt jag bara med slutna ögon och andades igenom dem. När jag fick en paus passade jag på att äta lite. Björn värmde en vetekudde till mig som hjälpte jättebra mot smärtan. Vi hade bestämt med min pappa att han skulle skjutsa in oss till SÖS så vi ringde honom och sa att det troligtvis var på gång och att han kunde vara beredd på att köra oss in. Efter ytterligare 30-40 minuters värkarbete började jag känna att det var dags att åka in. Jag hade väldigt tätt mellan värkarna. Ibland inte ens 30 sekunders vila, och vi bor ca 45 minuters bilfärd från sjukhuset. Pappa och Björn fick hjälpa mig ned för alla trappor och ut till bilen. Väl i bilen eskalerade smärtan och jag kunde inte hålla mig, så jag skrek vid varje värk. Stackars pappa fick nästan en chock och körde i ilfart. Mellan värkarna försökte jag förklara för honom att det blev lättare att uthärda smärtan om jag fick skrika. Det var alltså inget att bli rädd för. Jag jämförde det med att ta 200 kg i bänkpress. Det blir så himla mycket lättare när man tar fram urmänniskan inom sig och skriker.

Vid kl 03 på natten tisdagen den 12/2 skrevs jag in på förlossningen och fick ett litet mysigt rum. Jag hade så kraftiga värkar att jag fick åka rullstol till rummet och få hjälp upp på britsen. Mina värkar var både intensiva och täta. När barnmorskan undersökte mig var jag öppen 3 cm. Under en av värkarna kom massor med vatten, vilket jag tror var den verkliga vattenavgången. Smärtan var knappt hanterbar. Jag trodde nästan att jag inte skulle orka, att jag skulle svimma eller dö. När jag fick lustgasen var det som en gudagåva från himlen. Dels hjälpte själva lustgasen mot smärtan, men även att få något konkret att fokusera på. Tre djupa andetag i masken. Andas in frisk luft, andas ut i masken. Upprepa. Det hjälpte enormt, och det var skönt att bli lite påverkad. Det kändes ungefär som att jag hade druckit två glas bubbel, och jag visste och kände att smärtan var där, men jag brydde mig inte. När ungefär en timme passerat började jag känna att lustgasens effekt avtog och den hjälpte inte längre. Jag hade inte längre begrepp över tid och rum. Allt jag visste var att jag var tvungen att härda ut, jag hade inget val. Barnmorskan frågade om jag funderat på smärtlindring och jag sa att jag hade haft som mål att föda så naturligt som möjligt, men att jag eventuellt kunde tänka mig epidural. Bara tanken gjorde mig besviken. Jag som alltid strävar efter att fullfölja och klara mina mål, men jag orkade inte härda ut längre. Till och med barnmorskan själv rekommenderade att sätta in epidural då jag fått vad de kallar en ”värkstorm”. Dvs intensiva värkar men knappt någon paus emellan. Jag kan ärligt talat säga att i det ögonblicket älskade jag läkaren som kom in och satte epiduralen på mig. Det var som att ta bort ett filter, och plötsligt var jag i verkligheten igen. Jag skojade och skrattade med Björn och barnmorskorna, fikade och hade rätt så trevligt. Epiduralen tog inte bort smärtan helt, och jag kände fortfarande ett stort tryck nedåt, men det var helt klart hanterbart. Här hade jag god hjälp av yoga och andningsteknik för att ta mig igenom värkarna och jag behövde inte längre någon lustgas.

Vid kl 8.00 på morgonen undersökte barnmorskan mig igen och jag var då öppen 7 cm. Några timmar senare fick jag feber, jag vet inte riktigt varför, men tydligen kan det hända, så jag fick febernedsättande. Sedan följde ett par timmar av väntan, värkar och olika positioner för att skynda på förloppet. Jag grät när det var dags att byta position, det gjorde förfärligt ont. Men jag härdade ut och lyssnade på barnmorskan. Björn hjälpte till att massera fötter och lägga tyngd på mina höfter när värkarna kom. Han var helt underbar genom hela förlossningen och jag hade aldrig klarat det utan honom.

Klockan 11.30 var jag fortfarande bara öppen 7 cm, så jag fick oxytocindropp för att skynda på förloppet. Värkarna kom tätt och jag började andas lustgas igen. Jag lovar att lustgasen var min räddning! Dagen efter hade jag ont på näsan för att jag tryckt masken så hårt mot ansiktet.  Vid 14.30 konstaterade man att jag nu var öppen 9, nästan 10 cm! Jag tog värkarna som blev mer och mer kraftfulla med Björns stöd. Jag bytte position till att stå på knä med armarna mot ryggstödet på britsen. Plötsligt, som från ingenstans fick jag ny energi, och jag gick från att gråta hejdlöst till att krysta och skrika i lustgasmasken. Tävlingsmänniskan inom mig jublade! Äntligen, äntligen fick jag göra någonting konkret och använda mina krafter. Jag föreställde mig att jag lyfte tungt i bänkpress när krystvärkarna kom. Mina armar darrade. Det kändes som att jag stod i plankan och jag fortsatte och fortsatte och vägrade ge mig. Barnmorskan frågade om jag inte ville vila lite, men jag skakade på huvudet i protest och fortsatte med min planka och min bänkpress. Efter ungefär 20 minuter bytte jag till ryggläge och i en av värkarna ropade barnmorskan att hon såg huvudet med en stor kalufs! Barnmorskorna och Björn peppade mig och jag krystade för kung och fosterland när värkarna kom. Plötsligt var huvudet ute. En värk till och resten av kroppen gled ut. Klockan 18.10 hördes ett gällt skrik och jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Jag satte mig upp och såg mitt barn ligga mellan mina ben. Så perfekt. Tio fingrar och tio tår. Till min förvåning massor av brunt hår på huvudet. Barnmorskan sa att jag kunde lyfta upp henne till bröstet, och det jag kläckte ur mig då var ”jag vet inte hur man gör.” Så hon visade hur jag skulle hålla medan tårarna rann i en strid ström. Jag lyfte upp mitt lilla barn och la henne på bröstet, och där och då kändes livet komplett.

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig denna villkorslösa kärlek som jag känner till min lilla flicka. Hon har vänt upp och ned på vår värld. Jag kan sitta och titta på henne i timmar, och snusa på hennes huvud. Åh, denna bebisdoft är ju det bästa som finns! Jag älskar att vara hennes mamma. Förlossningen var tuff, men jag har en nyvunnen respekt för min kropp. Den har klarat av så mycket, och varenda liten bristning jag fått i huden är en påminnelse om att min kropp har skapat detta lilla liv jag håller i mina armar. Nu ser vi ljust på framtiden och längtar efter att se vår Sigrid växa upp, och ledsaga henne. Jag kommer inte alltid hålla henne i min famn, men hennes hjärta håller jag för evigt.

 

 

Värkarbetet startade tidigt hemma. Här ca 1 timme innan vi åkte in till förlossningen. Björn gjorde en värmekudde av sönderklippta långkalsånger fylld med ris. Lindrade jättebra i början!

 

Precis inskriven på förlossningen och jag har fått lustgas.

Vägrade släppa ifrån mig den där masken…

När jag fått epiduralen kunde jag slumra till mellan värkarna. Trots att pauserna var max 3 minuter hann jag enligt Björn börja snarka. Jag hade inte sovit på hela natten, och knappt något natten innan heller, så var helt slut.

Stooor mage!

Klockan 18.10 den 12/2 tittade hon ut. 49 cm lång och 3500 gram. Trött och lycklig mamma.

Fika har nog aldrig smakat så gott!

Lilltjejen <3

Att sova på pappa är bland det bästa som finns!

Ler i sömnen! Mitt hjärta smälter!

Nakenfis!

 

Trots mjölkstockning, feber, minimalt med sömn, ömma bröstvårtor och eftervärkar är jag stoltast i världen. Mitt lilla mirakel Sigrid!