Browsing Tag

familj

Familj

Min förlossningsberättelse

Jag hade gått nio dagar över tiden och längtade verkligen efter att känna lite smärta. Min graviditet hade varit komplikationsfri och jag levde precis som vanligt, det var enbart de sista veckorna som promenaderna blivit långsammare på grund av det ökade trycket nedåt. Inte någon gång under nio månader hade jag känt sammandragingar eller förvärkar, ingen slempropp som gått- ingenting som kunde antyda att det snart var dags. Vår lilla bebis trivdes tydligen väldigt bra där inne i magen.

Så på den nionde dagen över tiden åkte vi till barnmorskan för en kontroll och hinnsvepning. Jag var lite nervös. Tänk om hinnsvepningen faktiskt kunde sätta igång någonting? Jag var mer än redo för vår lilla flickas ankomst och hade i flera veckor gjort gravidyoga på mornarna, visualiserat bebisen på mitt bröst, gjort andningsövningar, gått raska promenader, tvättat bebiskläder och städat. Min inställning till förlossningen var att jag ville föda på naturlig väg, med enbart lustgas. Jag hade hört att man inte känner av krystvärkarna lika mycket och att man inte är lika ”med” i vad som händer när man föder med epidural, samt att smärtlindring ofta gör att förloppet blir fördröjt och att man kan behöva använda sugklocka, risk för att spricka osv. Ringar på vattnet helt enkelt.

Direkt efter hinnsvepningen kände jag ingenting. Jag och min sambo Björn åt en tidig lunch och åkte sedan hemåt. Jag var trött så jag la mig i soffan runt 13-tiden och slog på Netflix. Efter någon timme började jag känna en diffus molvärk, ungefär som lätt mensvärk. Jag tänkte att det säkert bara var en biverkning av hinnsvepningen och vågade inte tro att det kunde vara något på riktigt. Men molvärken tilltog långsamt i styrka och jag började klocka värkarna. Sex minuter emellan. Inte helt dumt ändå! Eftermiddagen och kvällen fortskred utan någon stegring och jag åt middag och gjorde mig i ordning för sängen som vanligt. Jag tog en alvedon för att kunna sova igenom molvärken. Jag trodde inte att det skulle hända något mer den kvällen, men ack så fel jag hade! Vi gick och la oss runt 00-tiden och efter ungefär en timme tilltog värkarna i styrka och det började kännas lite jobbigt. Plötsligt kom en värk följt av ljummet vatten som rann ut i sängen. Jag ropade till Björn att vattnet hade gått och han satte sig yrvaket upp och tittade chockerat och förvantansfullt på mig. Jag reste mig upp ur sängen och såg att en stor slempropp lossnat också. Däremot visste jag inte om det var tillräckligt mycket vatten för att kalla det vattenavgång så jag ringde förlossningen och föklarade läget. Barnmorskan jag pratade med tyckte att vi skulle avvakta hemma i en timme och sedan ringa igen om det blev några förändringar. Vi gick upp och satte oss i köket. Då drog det riktiga värkarbetet igång. När värkarna kom satt jag bara med slutna ögon och andades igenom dem. När jag fick en paus passade jag på att äta lite. Björn värmde en vetekudde till mig som hjälpte jättebra mot smärtan. Vi hade bestämt med min pappa att han skulle skjutsa in oss till SÖS så vi ringde honom och sa att det troligtvis var på gång och att han kunde vara beredd på att köra oss in. Efter ytterligare 30-40 minuters värkarbete började jag känna att det var dags att åka in. Jag hade väldigt tätt mellan värkarna. Ibland inte ens 30 sekunders vila, och vi bor ca 45 minuters bilfärd från sjukhuset. Pappa och Björn fick hjälpa mig ned för alla trappor och ut till bilen. Väl i bilen eskalerade smärtan och jag kunde inte hålla mig, så jag skrek vid varje värk. Stackars pappa fick nästan en chock och körde i ilfart. Mellan värkarna försökte jag förklara för honom att det blev lättare att uthärda smärtan om jag fick skrika. Det var alltså inget att bli rädd för. Jag jämförde det med att ta 200 kg i bänkpress. Det blir så himla mycket lättare när man tar fram urmänniskan inom sig och skriker.

Vid kl 03 på natten tisdagen den 12/2 skrevs jag in på förlossningen och fick ett litet mysigt rum. Jag hade så kraftiga värkar att jag fick åka rullstol till rummet och få hjälp upp på britsen. Mina värkar var både intensiva och täta. När barnmorskan undersökte mig var jag öppen 3 cm. Under en av värkarna kom massor med vatten, vilket jag tror var den verkliga vattenavgången. Smärtan var knappt hanterbar. Jag trodde nästan att jag inte skulle orka, att jag skulle svimma eller dö. När jag fick lustgasen var det som en gudagåva från himlen. Dels hjälpte själva lustgasen mot smärtan, men även att få något konkret att fokusera på. Tre djupa andetag i masken. Andas in frisk luft, andas ut i masken. Upprepa. Det hjälpte enormt, och det var skönt att bli lite påverkad. Det kändes ungefär som att jag hade druckit två glas bubbel, och jag visste och kände att smärtan var där, men jag brydde mig inte. När ungefär en timme passerat började jag känna att lustgasens effekt avtog och den hjälpte inte längre. Jag hade inte längre begrepp över tid och rum. Allt jag visste var att jag var tvungen att härda ut, jag hade inget val. Barnmorskan frågade om jag funderat på smärtlindring och jag sa att jag hade haft som mål att föda så naturligt som möjligt, men att jag eventuellt kunde tänka mig epidural. Bara tanken gjorde mig besviken. Jag som alltid strävar efter att fullfölja och klara mina mål, men jag orkade inte härda ut längre. Till och med barnmorskan själv rekommenderade att sätta in epidural då jag fått vad de kallar en ”värkstorm”. Dvs intensiva värkar men knappt någon paus emellan. Jag kan ärligt talat säga att i det ögonblicket älskade jag läkaren som kom in och satte epiduralen på mig. Det var som att ta bort ett filter, och plötsligt var jag i verkligheten igen. Jag skojade och skrattade med Björn och barnmorskorna, fikade och hade rätt så trevligt. Epiduralen tog inte bort smärtan helt, och jag kände fortfarande ett stort tryck nedåt, men det var helt klart hanterbart. Här hade jag god hjälp av yoga och andningsteknik för att ta mig igenom värkarna och jag behövde inte längre någon lustgas.

Vid kl 8.00 på morgonen undersökte barnmorskan mig igen och jag var då öppen 7 cm. Några timmar senare fick jag feber, jag vet inte riktigt varför, men tydligen kan det hända, så jag fick febernedsättande. Sedan följde ett par timmar av väntan, värkar och olika positioner för att skynda på förloppet. Jag grät när det var dags att byta position, det gjorde förfärligt ont. Men jag härdade ut och lyssnade på barnmorskan. Björn hjälpte till att massera fötter och lägga tyngd på mina höfter när värkarna kom. Han var helt underbar genom hela förlossningen och jag hade aldrig klarat det utan honom.

Klockan 11.30 var jag fortfarande bara öppen 7 cm, så jag fick oxytocindropp för att skynda på förloppet. Värkarna kom tätt och jag började andas lustgas igen. Jag lovar att lustgasen var min räddning! Dagen efter hade jag ont på näsan för att jag tryckt masken så hårt mot ansiktet.  Vid 14.30 konstaterade man att jag nu var öppen 9, nästan 10 cm! Jag tog värkarna som blev mer och mer kraftfulla med Björns stöd. Jag bytte position till att stå på knä med armarna mot ryggstödet på britsen. Plötsligt, som från ingenstans fick jag ny energi, och jag gick från att gråta hejdlöst till att krysta och skrika i lustgasmasken. Tävlingsmänniskan inom mig jublade! Äntligen, äntligen fick jag göra någonting konkret och använda mina krafter. Jag föreställde mig att jag lyfte tungt i bänkpress när krystvärkarna kom. Mina armar darrade. Det kändes som att jag stod i plankan och jag fortsatte och fortsatte och vägrade ge mig. Barnmorskan frågade om jag inte ville vila lite, men jag skakade på huvudet i protest och fortsatte med min planka och min bänkpress. Efter ungefär 20 minuter bytte jag till ryggläge och i en av värkarna ropade barnmorskan att hon såg huvudet med en stor kalufs! Barnmorskorna och Björn peppade mig och jag krystade för kung och fosterland när värkarna kom. Plötsligt var huvudet ute. En värk till och resten av kroppen gled ut. Klockan 18.10 hördes ett gällt skrik och jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Jag satte mig upp och såg mitt barn ligga mellan mina ben. Så perfekt. Tio fingrar och tio tår. Till min förvåning massor av brunt hår på huvudet. Barnmorskan sa att jag kunde lyfta upp henne till bröstet, och det jag kläckte ur mig då var ”jag vet inte hur man gör.” Så hon visade hur jag skulle hålla medan tårarna rann i en strid ström. Jag lyfte upp mitt lilla barn och la henne på bröstet, och där och då kändes livet komplett.

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig denna villkorslösa kärlek som jag känner till min lilla flicka. Hon har vänt upp och ned på vår värld. Jag kan sitta och titta på henne i timmar, och snusa på hennes huvud. Åh, denna bebisdoft är ju det bästa som finns! Jag älskar att vara hennes mamma. Förlossningen var tuff, men jag har en nyvunnen respekt för min kropp. Den har klarat av så mycket, och varenda liten bristning jag fått i huden är en påminnelse om att min kropp har skapat detta lilla liv jag håller i mina armar. Nu ser vi ljust på framtiden och längtar efter att se vår Sigrid växa upp, och ledsaga henne. Jag kommer inte alltid hålla henne i min famn, men hennes hjärta håller jag för evigt.

 

 

Värkarbetet startade tidigt hemma. Här ca 1 timme innan vi åkte in till förlossningen. Björn gjorde en värmekudde av sönderklippta långkalsånger fylld med ris. Lindrade jättebra i början!

 

Precis inskriven på förlossningen och jag har fått lustgas.

Vägrade släppa ifrån mig den där masken…

När jag fått epiduralen kunde jag slumra till mellan värkarna. Trots att pauserna var max 3 minuter hann jag enligt Björn börja snarka. Jag hade inte sovit på hela natten, och knappt något natten innan heller, så var helt slut.

Stooor mage!

Klockan 18.10 den 12/2 tittade hon ut. 49 cm lång och 3500 gram. Trött och lycklig mamma.

Fika har nog aldrig smakat så gott!

Lilltjejen <3

Att sova på pappa är bland det bästa som finns!

Ler i sömnen! Mitt hjärta smälter!

Nakenfis!

 

Trots mjölkstockning, feber, minimalt med sömn, ömma bröstvårtor och eftervärkar är jag stoltast i världen. Mitt lilla mirakel Sigrid!

 

 

Familj

Blogglista om graviditeten

Godkväll!

Nu är jag inne i graviditetsvecka 23 och tänkte att jag kör en lista, enjoy!

 

När blir du mamma?
✰ Bebisen var först beräknad till 23/1 men vid senaste ultraljudet fick vi ett nytt datum. Den 2/2 har vi siktet inställt på nu!

Var graviditeten planerad?
✰ Både ja och nej. Vi ville ha barn men hade egentligen ingen brådska. Vi gjorde inget för att förhindra att det skulle inträffa, om man säger så.

När berättade du om graviditeten?
✰ För mina föräldrar berättade jag samma dag som jag plussade. Jag är väldigt dålig på det här med hemligheter. Sedan berättade jag för mina närmsta vänner runt vecka 9. Vi ville dock vänta tills vi gjort KUB-testet innan vi gjorde det offentligt. Det var i vecka 13!

Hur många barn vill du ha?
✰ Jag vill ha två barn. Är ganska bergsäker på det. Min sambo sa att han vill ha tre eller fyra, men där säger jag stopp!

Tätt ihop eller långt isär?
✰ Tätt ihop. Jag och min bror har alltid haft mycket glädje av varandra och det är bara 2 år och 2 månader mellan oss. Men inte mindre än 2 år!

Har du oroat dig mycket under graviditeten?
✰ Nej, inte alls. Jag var lite nervös fram tills jag gjorde KUB-testet, men när det visade att allt såg bra ut släppte det.

Hur har graviditeten känts hittills?
✰ I början mådde jag illa och hade svårt att äta, speciellt varm mat. Lyckades ju pricka in den varmaste sommaren i mannaminne dessutom, och jag jobbade i stall under den perioden, så jag levde i princip på sallad och äpplen i flera veckor. Kräktes bara lite men blev spyfärdig bara av tanken på kött, kaffe och grädde.  De senaste veckorna nu har jag mått väldigt bra. Magen växer fort och spänner mycket ibland och jag kan få ont i ryggen om jag står eller går för länge, men förutom det mår jag toppen och känner mig precis som vanligt!

Gillar du att vara gravid?
✰ Ja. Jag har inget emot att kroppen förändras lite. Det som jag tycker är jobbigt är att inte kunna sova på mage, och att inte få springa mina långa löprundor. Jag är ju långdistanslöpare och det kändes bara skumpigt och jobbigt efter vecka 10, så jag la ned det. Sen är det även lite tråkigt att jag inte kan ha några av mina fina vintageklänningar längre! Det bästa med att vara gravid är att känna hur lilla mini rör sig och sparkar där inne i magen, och mina bröst läcker redan råmjölk! Inga mängder, så jag tycker bara att det är lite coolt hur kroppen förbereder sig på att en liten bebis snart är här.

Ska ni ta reda på vilket biologiskt kön det blir?
✰ Det har vi redan gjort. En liten flicka är det!

Hur tänker du kring förlossning?
✰ I skrivandets stund är jag inte ett dugg nervös. Så många kvinnor har gått igenom detta innan mig och klarat det bra. Speciellt med tanke på dagens sjukvård. Jag är alltså inte rädd för att föda. Det känns hur naturligt som helst. Jag vill allra helst föda naturligt. Vaginalt och med lustgas. Jag pratade med min mamma om detta, och med mig hade hon smärtlindring och med min bror enbart lustgas. Hon beskrev det som att med smärtlindring är man inte riktigt ”med”. Barnmorskan måste säga till när det är dags att krysta för man känner inte reflexen att göra det på samma sätt när värkarna kommer som om man föder utan smärtlindring. Jag vill känna att jag är med och kan kontrollera förloppet. Men är jag självklart öppen för smärtlidring om det skulle visa sig vara outhärdigt…

Hur tänker du kring första bebistiden?
✰ Jag tänker att det förmodligen blir mycket sitta hemma i soffan och amma! Jag längtar efter att ha bebisen hos mig och känner mig mogen för det trots att jag inte har någon som helst aning om hur jag är en bra mamma egentligen. Jag har överhuvudtaget aldrig varit intresserad av barn förrän jag träffade min sambo, och har därmed ingen nämnärd kunskap. Men jag tror att det mesta kommer falla sig naturligt när bebis väl är här. Kroppen vet. Jag är i allafall inställd på sömnlösa nätter och såriga bröstvårtor, och jättemycket gos!

Har ni bestämt namnen sedan innan?
✰ Ja. Vi har ett par vi tycker om och det blir troligtvis något av dem, men man vet ju aldrig…

 

Familj

It’s a girl!

Hej alla vänner!

Dags för en liten uppdatering här kanske… Den senaste veckan har varit crazy busy. Jag som trodde att jag skulle hinna blogga och vlogga varje dag… Faktum är att jag fått en tjänst på 75% som konferensvärdinna nu så denna vecka har bestått av upplärning samt rep med pojkvännen då vi hade en liten spelning i lördags. Förutom detta har jag följt valrörelsen så det har varit lite intensivt! Nåväl, nu lugnar det förhoppningsvis ned sig något.

Förra veckan var vi på rutinultraljud och fick då reda på vilket kön vår lilla bebis har, och det var precis som jag trott hela tiden! En liten flicka! Så spännande. Allt såg jättefint ut sa barnmorskan och hon växer som hon ska. I fredags var jag även och lyssnade på hjärtljuden och fick moderskapsintyg. Halva graviditeten har redan passerat! Helt otroligt spännande att vi om fem månader har vår lilla flicka hos oss! Känns underbart och läskigt på samma gång. Har fortfarande lite svårt att se mig själv som småbarnsmamma, samtidigt som jag känner mig redo.

En lite tråkig nyhet dock är att bytet till radhuset inte blir av pga olika anledningar. Så tråkigt. Började gråta när jag fick reda på det för det var verkligen perfect match. Jag såg så fram emot att få börja inreda barnrummet… Men vi får blicka framåt. Planen nu är att bo kvar i lägenheten ett tag till och spara pengar så vi kan köpa hus istället. Som sagt skulle jag vilja bo på Gotland. Eller någonstans i Nynäshamns kommun på landet. Det vore underbart! Tålamod är en dygd. Så vi gör det bästa av situationen!

Önskar er alla en härlig start på veckan!